Dom säger att man bara skriver dagbok när man är sorgsen. Och nu är jag tillbaka. Men jag är rysligt övertygad om att jag en armslängd ifrån total euforisk lycka.
Men jag vill i all hast berätta att jag är kär i den vackraste av människor. I en människa med gröna ögon, fast det erkänns aldrig. "Det är ljuset". Men jag vet vad det är jag ser. Det vackraste av färger, starkaste av glöd, i ett enda par ögon.
Jag är kär i en människa skrattar åt allt som kan tolkas som humor, och allt som inte kan det.
Jag vet ingen annan som fått mig att gråta offentligt, eller av lycka.
En människa som älskar choklad men hatar laktris. En människa som tycker glass är det bästa som finns och det har ärvts av tidigare genrationer.
En människa som helst vill vara själv när sjukdomen slår till. Som älskar frukost och vars tonart höjs i takt med alkoholen i blodet.
En människa som har lyssnat på all musik och kommer ihåg alla artister, band och demos. Men som inte kan spela ett intrument om så Thåströms liv hängde på det.
En människa vars nyckelben är som en dröm och när jag är ledsen så krävs bara ett leende för att jag genuint ska le tillbaka.
När vi om vita nätter pratar om vår barndom så leker den vackraste av händer med mitt hår och den beröringen känns i hela kroppen.
En människa som skrattar vackrare än vad ord kan beskriva.. Det är som om en ängel rusar barfota på insidan av min bröstkorg när jag hör det.